Stig Sundström

författare och präst

Stig Sundström

författare och präst

Inlägg den 28/5

Sådär. Nu har det gått lite mer än en månad sedan alla exemplar av boken Elin sover landade i Sverige.

En stor del av upplagan hamnade på en plats som kallas Bording, en annan hos förlaget Ord&visor och ett antal exemplar hemma hos mig.   Några har jag gett bort gratis eller skickat ut som recensionsex, sedan har jag sålt själv, via vänner eller via min hemsida. För egen del tog jag hem 170 exemplar och undrade lite förskräckt hur det skulle gå att sälja så många böcker. 

Jag ser med glädje att jag snart kommer att få beställa fler böcker för egenförsäljning. Hur det går med övrig försäljning (förlaget, CDON, Bokus, Adlibris etc) vet jag inte just nu, men tanken att första upplagan ska ta slut känns inte helt omöjlig. 

Det är nu jag kan börja planera författarbesök på riktigt, vilket känns både roligt och spännande. PRO i Norsjö är på gång, Svenskakyrkan i Kusmark lite senare. Och så rullar det på: Ursinnig festival i Stavaträsk , signering på Akademiska bokhandeln i Skellefteå, Författarbesök under Berättarfestivalen i Skellefteå, Älvsby församling och så vidare. 

Största utmaningen just nu: Att få recensioner. Både från privatpresoner och från tidningar. Att få recensioner som i sin tur ger boken PR så att vetskapen om dess existens når ut till fler. 

 

Kiitos anyway

Jag är så tacksam till Ica X-tra i Boliden, som säljer mina böcker! I dag gjorde jag en snabbkoll och såg att det försvunnit överraskande många exemplar från disken. En trevlig butik med en massa intressanta varor, trevlig personal och med den bästa utsikten i hela samhället. Tack igen till Ica X-tra!

Idag skulle jag sätta pricken över i:t och toppa försäljningen med signerade exemplar av min bok. Vi hade kommit överens om detta för ett par veckor sedan, Ica och jag. Jag började att ställa upp ett bord utanför ingången till affären, sedan väntade jag på köparna. Det hände ingenting. Nada. Eller åssit, som en pitebo skulle säga. Kaputt! Point zero och ... bla bla.

Efter en stund passerar ett par trettiofemåringar. Vi hälsar lite tafatt, sedan djupdyker de i högen av naturgödsel och kastar upp några säckar på sina axlar. En förstulen blick mot en grupp boulspelare, och en kommentar mellan gödselsäckarna att "snart står vi där och spelar."

För egen del hade jag gärna gjort det just nu. Spelat boule, alltså. Fast jag är ju inte trettiofem, som de med naturgödsel på axlarna.

Nej, inte heller jag spelar boule än. Jag sitter ensam bakom ett lånat bord. Föga glammigt, om man tillåter sig att blanda språklig stil i en mening på två ord. Att vara omgiven av stålklotsförsedda pensionärer hade i sanning varit glammigare.

Plötsligt dyker det upp ett par i exakt rätt ålder. Sådana som jag verkligen vill nå ut med boken till. Fyrtioåringarna! Jag tvingar upp mina mungipor i någonting som jag hoppas ska likna ett leende.

"Ska ni köpa en bok?" säger jag. De ler och jag tänker "caching!" Men så hör jag konstiga ljud som får mig att tänka på Ryssland. Kyrilliska och det är inget fel på dem bara därför. Men om de ska köpa "Elin sover" har vi icke förty ett problem. Ryssar kommer inte att förstå ett enda ord i min roman.

Fem minuter senare dyker nästa person upp. En tung kasse från utlämningsstället och en besvärad blick mot mig - kanske för att jag varit präst här för några år sedan och för att han knappast förstått att jag också tycker att det finns goda varor i de inre salarna på Ica X-tra.

"En bok?" säger jag. Påsgubben säger inget. Nada. Åssit och så vidare.

Sedan kommer ett helt pärlband av människor. Alla ser trevliga ut. Eller, lite stressade. Lite jag-kommer-inte-att-köpa-någon-bok-av-dig. Alla pratar dessutom arabiska, så vad skulle de ha för glädje av "Elin sover" som är skriven på svenska?

Till sist kommer de. Köparna. Tre underbara personer som jag redan känner. OCH DE KÖPER VARSIN BOK! Att en av dem har så bråttom att jag inte hinner signera den gör inte så mycket. Ändå rusar jag efter hen. Det måste ha sett märkligt ut, när jag tog rygg på köparen och frågade om jag "får signera."

Ni läste rätt. Om jag FÅR signera.

Jag fick signera. Fast om det hade någon större betydelse för köparen är höljt i dunkel. Allt detta får mig att tänka på mitt ursprung. Sundström. Stavaträsk. Västerbottens inland. Granne till Sara Lidmans myrmarker, så karga marker att man förmodligen måste vara född här för att känna genuin trivsel.

En Sundström från Stavaträsk kommer aldrig att kunna le som en telefonförsäljare i Nacka. Vi är liksom för mycket släkt med Åsnan Ior. I alla fall vi Sundströmare som inte bara kommer från Stavaträsk utan dessutom från poststationen. Och om vi är födda som syskon sex i en skara av lika många barn. Då ska vi inte sälja böcker på det här sättet.

Men när jag tänker en liten stund till så är det som om solen sricker fram igen. Det finns ju alternativa sätt att sälja böcker på. Som att blanda in musik. Att prata. Att visa korta filmsnuttar. Allt det där är jag ganska bra på. Så det får nog bli min melodi framöver.

...Och där passerar en ryss till. "Vill du ha en bok? Typ gratis"? Nähä, inte det... Kiitos anyway. You know. I am from a place where we totally unlike talking. Or selling books. Asante sana squash banana.

"Elin" ligger etta!

Jag var sju och en liten etta i en liten B-skola. Allt var egentligen litet. Å andra sidan var ingenting litet i mina egna ögon, eftersom jag var en av de minsta i det lilla. Fyrorna syntes stora. Mattanten syntes - och var de facto - stor. Sleven som hon använde sig av när hon portionerade ut dagens leverans av torsk eller pölsa syntes så stor att jag näppeligen skulle ha bottnat i den om jag fallit över kanten. 

Till och med mina egna klasskamrater tycktes vara större än vad jag själv - i alla fall just där - hunnit bli. 

Och nej, det här är ingen skildring om utanförskap eller - hemska ord - mobbing. Det är bara ett enkelt blogginlägg som handlar om varför jag aldrig kallat mig tävlingsmänniska. 

Det hände sig att det arrangerades en skidtävling, året när jag själv var sju. Jag minns att det kändes som en seger att inte bli sist, ty sist var jag alltid i min egen familj där alla syskon sedan länge skrev sin ålder med tvåsiffriga tal.

När en av mina i övrigt skickliga klasskamrater tog en placering efter mig (den sista) minns jag att vår lärarinna, oftast kallad "frö", myntade uttrycket "men nån måste va sist, också". Och den gången var det alltså inte jag. Jag var tvåa bakifrån och kände mig som en vinnare. 

Vid den tiden hävdade jag således att jag icke var en tävlingsmänniska. Icke resultatinriktad. Fast jag använde möjligen annat vokabulär. Detta ändrades först när jag som trettioåring kastade dart och kände hur det puttrade av välbehag i blodådrorna, när jag lyckades träffa bullseye långt innan tvåan gjort detsamma. Det var när pilen trängde sig in i tavlan och jag kunde knyta näven i en segergest, som jag insåg att...

...jag är ju en tävlingsmänniska! Att jag förmodligen alltid burit på ett embryo till tävlingsinstinkt, men att inte förstått hur förnimmelsen av segervittring tar sig uttryck. Ty jag var ju nästan alltid minst. 

I går kom förlagets resultat över sålda böcker. När jag såg resultatet på bild log jag som en hybrisimpregnerad och övertänd kortdistanslöpare som just passerat målsnöret först av alla. Jag var inte tvåa. Inte när man räknar bakifrån, inte heller när man ser på topplistan rätt väg. Min bok står just nu som (överlägsen) vinnare i förlaget Ord&visors lista över flest sålda böcker i april 2021! 

Jag är medveten om att det redan i början av juni kommer en annan nyutgiven bok som sannolikt kommer att sopa hem alla vinster som går att sopa hem. Trösten när jag då överlämnar den gula ledartröjan till en annan författare ligger möjligen i att mitt senaste barnbarn har samma namn som den förmodade kommande bokens titel. Älskade Ester. 

Och jag vet att mitt förlag inte bor i lika pompösa kontorslokaler som Norstedts, att min upplaga i ärlighetens namn är mindre än Camilla Läckbergs utgåvor. Och jag vet att skrivandet sannerligen inte är en tävling, där man kan mäta en titels storhet i antalet sålda ex. Lika lite som man kan säga att en musiklåt är bättre än en annan. Och, tanken har slagit mig ibland, kanske beror min placering på att jag lanserat min bok så hårt bland vänner och bekanta?

Dock. Icke förty. Jag ligger etta nu. "Elin" har fått ett fint mottagande så här långt.

"Elin" är bra. Och jag är stolt. 

 

 

Låtar till releasen?

Jag sitter och försöker göra planer för kommande sommar och höst. Det där med att åka ut och träffa folk, att få komma i kontakt med andra skrivare eller bokintresserade. Visst är det bra med internet, det har hjälpt mig på många sätt, men det blir aldrig samma sak. 

Så jag fortsätter oförtrutet att fila på den riktiga releasen i slutet av Juli. 

Det blir en tyngdpunkt på musik. Johan L, som jag velat spela med, har gjort ett par skivor, med precis det sound jag tycker bäst om. Lite Santana, rätt ordentligt distat. Där har han en egen version av låten Europa (tror att det är just Santana som först spelat in den). Sedan har har han en egen låt som han kallar Morsans låt. Den är given. Dessutom skulle jag vilja ha med den här versionen av Stings Fragile, men vi får se vad det kan bli. Den går inte på bara tre. Men alla dessa titlar återger en ton som jag vill hålla mig till under releasen. 

Det är rätt spännande att ge ut en bok som jag gör just nu.  Jag trodde att processen skulle vara färdig när avtalet med ett förlag var klart, men nya faser avlöser varandra. Nya delmål. 

Glädjen (lite barnslig stolthet, faktiskt) att hålla i sin egen bok, att hitta den i Akademibokhandeln ocn många andra litteratursajter. Sedan oron för hur det ska gå nu.  Både en osäkerhet över hur boken ska tas emot av läsarna, men även hur jag som författare ska uppfattas. För det är självutlämnande att skriva över tre hundra sidor fiktion. 

Men de som jag pratat med om detta (hej Johan, min son!) hävdar att jag ska vara nöjd med det jag redan gjort. Jag har ju faktiskt gett ut den. Det är mer än vad de flesta med skrivarambitioner lyckas med.  

Nu har alla förbeställningar levererats. Det är nu det ska märkas om försäljningen fortsätter eller stannar av. 

I övrigt lägger jag lite tid på fortsatt skrivande när jag är ledig. Nästa bok har fått ett embryo till struktur. Den kommer att kräva en hel del arbete för att scenerna ska kännas trovärdiga. 

Kanske jag ska be Johan och basisten Urban att ta med Queens låt The Show Must Go On också? 

Bloggen blir kvar

Nu är min hemsida uppsnyggad. Lite renare. Lite stramare. Förhoppningsvis lite mer proffesionell.

Min nuvarande bloggportal heter Simplesite. Simple is the word. But good enough. Även om det kliar i fingrarna för en amatör med tycke för estetik. 

Jag valde att plocka bort det som inte har med boken att göra, med ett undantag. Fliken blogg. Jag måste bara få behålla den slasktratten, där kuriosa och trams blandas med allvarligare tankar. 

Det är länge sedan nu, men jag kommer ihåg mötet med en universitetslektor nere i Uppsala. Hon kan ha varit omkring femtio år, hon som fnissade till över någonting jag sagt. Sedan, mellan fyra ögon, sa hon att hon ville se mer av den sidan hos mig. "Du har så mycket humor inom dig!" sa hon. 

Och det var faktiskt trevligt att höra. Tror att jag levererade ett diskret leende som tack. 

Jag vill ta hand om den sidan sidan av mig själv. Jag menar, han som kan skratta på både rätt och fel ställe måste få en egen plats.

Och därför behåller jag bloggfliken. 

Häng med om du vill. Annars rekommenderar jag de andra flikarna på hemsidan...

PS. Jag lägger ribban nu och berättar om att jag drömde i natt. Bokrelease på hembygdsområdet i Jörn. 300 personer, minst. Lokalradion och programledare från större kanaler. Jag kände mig som Camilla Läckberg (fast vad vet jag om hur hon känner sig?)

Nåja. Det handlar ju bara om en dröm. 

Drömmen slutade i ... ska vi säga fiasko? En förrymd hund, en parkeringsskadad bil och en smitare som vägrade betala för plåtskadorna på min bil. Fem (5) sålda böcker och en förtärande känsla i maggropen av att jag borde ha gjort någonting annat av mitt liv, än att skriva böcker. 

Ibland är det en nåd att natten ljusnar till dag. Man lämnar drömmarna och sparkar igång vardagen med en kopp kaffe. Dagen - det riktiga livet - bjuder på verklighetsförankrade utmaningar. Och det är bra. DS.

 

 

Råttåret 1970

Inlagt den 25/3 2021

Jag kommer ihåg sommaren omkring 1970. Råttåret, när det var skottpengar på de grå svansförsedda hårbollarna. En märklig höst när alla skolpojkar (vi var bara pojkar i min årsklass) sprang runt på grönområdet utanför skolan och fångade råttor med bara händer. Alla blev bitna, både av "sporten" och på grund av det faktum att vi ju fångade små gnagare. Mest makabert - och nu får känsliga läsare hoppa över ett par rader - var att placera dem i en hink och se om de kunde bli vänner med varandra. Minnet av scenerna i hinken på skolgården ger mig bilden av ett barbariskt Coloseum i miniatyr. Insikten tvingar sig också kvar, att det tycks finnas rester av den så kallade arvssynden i många tioåriga pojkar. 

Att skriva en bok är som att försöka lära sig att leva med råttorna. Att se naturens hårda villkor, där bara de bästa idéerna kommer att överleva. Och därmed har jag målat min verbala tavla över hur det är att se hur en roman får liv. 

Processen har handlat om många besök i hinken. Att se hur många "darlings" tvingats ge upp, men också att få se hur nya föds och överlever. 

Den mest brutala processen har bestått i att utsätta sig för provläsare och recensenter. Och - detta låter kanske konstigt - mest konstruktiv har den brutalaste kritiken varit. När förläggaren i det jag idag kallar mitt förlag i sin första återkoppling skrev: "du om någon borde veta hur man gestaltar livet som präst, men detta är ingenting annat är en etikett..." Då  låter man antingen råttan dö där nere i hinken, i kampen mot större och starkare krafter, eller så tar man upp det ofullbordade och fortsätter att skriva. Om och om igen.  

Att inte ge upp har inte alltid varit mitt tema, men i skrivandet har jag trotsat nihilisten i mig. Som en ordets livräddare har jag stått där och spanat på hur vissa idéer klarat sig på egen hand och hur andra har behövt mera tid. Mer än en gång har jag tagit upp det ofullbordade ordet från hinken och likt den barmhärtige samariten bjudit på både bandage och olja till såren. 

Nu är hinken med idéer till en bok tom. Det som klarat processen ligger i tryggt förvar mellan två pärmar i vackert mörkrött motiv.

Och nu inser jag att hela hinkprocessen varit nödvändig. Inte bara de goda råden, det välmenade berömmet. Utan de brutala, ocensurerade sanningarna om stundtals bristfällig gestaltning och en alldeles för livlig fantasi. 

För nu kommer en ny process. En ny hink där allt skrivet kastas ner. Där stora författares stora verk blandas med debutanters råmaterial. På läktarplats står en nyfiken skara och lägger en slant på vilka titlar som ska klara sig bäst... 

Och just nu känner jag att det gungar. Ovissheten, om min berättelse ska vara en överlevare eller inte... 

Kanske det är som författaren Kent Lundholm skriver till mig i ett meddelande på messenger (om oron inför en utgivning): "Ja, det är liksom priset när man valt att skriva böcker. Men direkt du får den första klappen på axeln så släpper det."

 

 

Näset eller kyrkbacken?

Inlagt den 15/3 2021

"Var ska vi mötas?"

"Ute."

"Ja ... men var?"

"Välj en plats som har någonting att berätta!"

Så löd dialogen med journalisten Anders Wikström för en stund sedan. Anders arbetar på  Västerbottensradion och det är han som jag ska träffa på onsdag denna vecka. 

En plats som har någonting att berätta? Hembygdsområdet i Norsjö? Eller den där plätten bakom kommunhuset, där tätortens första kyrka byggdes? Eller kanske parkeringsplatsen mellan Systemet och Ica? 

Alla platser har ju någonting att berätta. Men vad är det för berättelse som Anders vill ha? 

För egen del har jag satt ner två fötter i myllan i Norsjö. Den ena foten har jag placerat i kyrkan. Det är den viktigaste. Det är ju där jag arbetar, och det är där - i den byggnaden - som jag får näring till min trygghet och tro. Den andra foten har nuddat kulturmyllan, den där jorden som andas fina formuleringar, där namn som Torgny Lindgren och Sara Lidman hör hemma. 

Finns det någon plats som kan berätta om både tro och kultur i Norsjö? Näsets kyrkogård hade varit självklar. Där låg Norsjös andra kyrka (i raden av fyra kyrkor) och där ligger även Torgny Lindgrens föräldrar begravna. Den platsen kanske bäst av alla förenar tro och kultur? 

Det är bara ett problem. Djupsnö. Ni vet, den där antennen som man sett på journalister som ligger i sändning, den skulle knappast nå över snökanten om intervjun skulle genomföras på Näsets kyrkogård just nu. 

Jag fick lov att söka vidare efter platser i Norsjö som berättar. Och jag fastnade på den enklaste och närmaste. Kyrkbacken utanför Norsjö kyrka. Kyrkan är bara hundra år gammal, det är inte särskilt mycket. Men under hundra år har många fötter trampat kyrkbacken. Stora fötter, små fötter. Författarfötter och de som aldrig lärde sig läsa ordentligt. Plattfotade malajer och spänstiga idrottare. Rika och fattiga. Lyckliga dopfamiljer, förälskade brudpar och sorgtyngda änkor och änkemän.

Klart att kyrkbacken i Norsjö har en berättelse!

Där utanför porten kan man föra lågmälda samtal om sådant som hör ihop med livet. Om tårar. Om känslor som skär rakt in i hjärtat, därför att de handlar om människor man älskar. Om skratt som förlänger livet igen och igen. 

Och här kan man hitta rubriker att dela med Västerbottensradions alla lyssnare. 

Författaren Torgny Lindgren har säkert trampat bort snön från sina skor innan han satte sig på någon av alla bänkar i kyrkan. Precis som jag och många andra.

Och om man lämnar verkligheten och tjuvtittar i min bok (det är ju den jag ska bli intervjuad om) så utspelar sig en viktig scen på en kyrkbacke någonstans. Ett möte mellan två personer som både älskar och hatar varandra. Ett möte som vänder upp och ner på livet. I alla fall för de två.

 

Rik på ljudböcker

3/3 2021

Det finns alltid en bok som väntar på mig när jag sätter mig i bilen. Pendlingen till och från mitt arbete ger mig i alla fall en timme per dag tillsammans med Storytel. Under den tiden får olika böcker berätta sin historia för mig, och det ger mig mycket på olika plan. 

Efter att ha börjat skriva själv, har mitt lyssnande förändrats en aning. Kanske en yrkesskada att tänka ut i vilken riktning konflikterna ska sticka iväg? Eller att fundera över finurliga formuleringar som i sina bästa former kan bli föremål för idissling på obestämd tid.  

Det är bland annat här, i lyssnandet, som jag plockar upp nya verktyg till mitt eget skrivande.

Ett par exempel:

Anki Edvinsson, som i sin senaste deckare "Snöängeln" beskriver Umeås invånare med träffsäker värme. Varför gjorde jag inte mer av den detaljen för egen del? Skellefteås kvinnor med sina korta frisyrer och svarta midjelånga jackor? Eller friparkerarna som ställer bilen på gratisparkeringen på Lidl och skyndar sig till CK en kort stund? Eller de som redan bokat hotellrum i nya kulturhuset Sara, fastän hotellet inte ens fått restauranginredning än? Sådana tips får man när man läser eller lyssnar på andra författare.

Eller när jag lyssnar på en bok och får exempel på ord och meningar som jag INTE ska använda. Sådant som jag kanske tycker känns fräscht, men som visar sig vara begagnat och uttjatat.

Dockan i Kalles jul har jag sett i flera böcker på sistone. Jämförelsen är inte utsliten, men en svag röst börjar ändå viska att man inte är ensam om den där dockan längre. 

Eller ett visst kraftuttryck. Exakt tre likadana ord som staplats på varandra: Fan, fan, fan!  Jag har sett sammansättningen i en handfull böcker och ofullbordade manus vid det här laget. Som om alla författare suttit i ensamhet och trott sig komma på det ultimata kraftuttrycket. Men om man pendlat en tid och lyssnat på olika böcker inser man att det redan används av (för) många. 

Min bästa upplevelse på sistone? 

"De sju systrarna" av Lucinda Riley. Jag har material till MÅNGA resor mot min arbetsplats. En komplicerad sammansättning av olika människoöden. Välskrivet! 

 

Jag tror att blomjorden har en annan sammansättning idag

20/2 2021

När jag startade den här bloggen ville jag skriva någonting om miljön där jag vuxit upp och i förlängningen miljön där min bok skapats. Jag skrev tidigt (långt ner på den här sidan) ett inlägg om de tre stora författarna, Sara Lidman, P-O Enqvist och norsjösonen Torgny Lindgren. De har ju sina rötter i samma mylla, ett Västerbotten där arbetarrörelsen och väckelserörelsen levde sida vid sida utan att egentligen komma i närheten av varandra.   

Ta till exempel Torgny Lindgrens bok "Norrlands akvavit", som skildrar en väckelsepredikant som lämnat sin tro och innan han ska dö återvänder till sina gamla "jaktmarker" för att få människornas omvändelse ogjord. Författaren gör ingen hemlighet av att han skildrar ett sammanhang där  huvudpersonen, den avfallne väckelsepredikanten står utanför väckelsen. 

På samma sätt gör författaren Kent Lundholm i boken "Män som spelar schack" (Ord&visor 2020). Lundholm skildrar hur Rulle Stenlund återvänder till Baklandet för att dö och att han endast har med sig ett schackspel och ett par liter flytande morfin när han återvänder till sitt hus. Hans sätt att beskriva både sjukhusprästen och den döende Rulle påminner om Torgny Lindgrens sätt att skriva om väckelsepredikanten:

"Det var en påtagligt nervös man som uppenbarat sig i dörröppningen. Han hade stått där och darrat som ett löv i höststormen. Det var självaste sjukhusprästen, som han förmodade hade blivit ditskickad av läkarkåren...Harklande och stammande avslutade prästen sin predikan... Rulle var säker på att det var Guds pekande finger, som i ren djävulskap tryckte mot bakskallen så att huvudet tvingades ner mot marken. Kanske ville Gud på det sättet påminna honom om hans synder." 

Dessa exempel har mycket gemensamt i beskrivningen av det religiösa. Som när någon står utanför och iakttar någonting som ser ut att höra till en annan värld. Någonting självgott som man låter sina huvudpersoner ta avstånd från. 

Som berättare i boken "Elin sover" tar jag plats i prästen och iakttar människor ur hans perspektiv. På sätt och vis samma berättelser som hos Lundholm och Lindgren men ur en annan vinkel. 

Även om jag delvis ser på händelserna  ur prästens perspektiv är jag noga med att inte positionera mina personer som "frälsta" eller "förtappade." 

Jag är säker på att det finns både ont och gott i oss alla. Den där sjukhusprästen i Kent Lundholms bok har säkert sina svarta sidor, likaväl som Rulle med ett par liter flytande morfin på matbordet har sina ljusa sidor. Exakt så är det med de som fått en plats i min bok, oavsett vem det handlar om. 

Jag tror alltså att myllan i Västerbotten har en annan sammansättning idag. Inte som när pastorn i Norrlands akvavit var verksam. Det är inte lika tydligt  vem som har en tro eller inte. Jag kan leva med det just nu.

I stället vill jag skildra några människors väg till idag. Vill skriva om vad som gjort dem till de som de blivit. Vill skildra varför vissa fått så kall blick, fastän de ytligt sett har allt. 

Och när jag tänker efter är det väl samma ambition som Lundholm och Lindgren haft i sina böcker. Och ja, det känns förmätet att jämföra sig med dessa två! 

 

 

 

 

Memory

Tankar på fina minnen kan ta mig till Afrika. Kanske natten i solitude på lyxhotellet i Mwanza, och den lilla detaljen med flugan som drunknade i soppan. Jag har många minnen från Afrika. Klimatet. Gemenskapen med kollegor och mötet med både fattiga och rika. Flygturen över Victoriasjön i det lilla enmotoriga planet, där dofterna av armsvett och parfym ingått kartell på ett fullständigt halsbrytande sätt. 

Men det är bara mina minnen. Och därför är de inte laddade på det sätt som man kunde förvänta sig. 

Ibland tänker jag på badet nedanför ett av vattenfallen i Krka i Kroatien. Eller den intensiva dagen i den grekiska solen tillsammans med stockholmsparet som vi aldrig sett någon annan gång. 

Där var vi båda två.  Min fru och jag. 

Tankarna på ljusa minnen tar mig vidare till barnbarnen lite varstans i Sverige. Just nu till Stockholm där byte av spotlights gav huset ett nytt utseende. Också intryck som vi delar. 

Jag funderar över vad som kan vara det finaste av alla minnen. Tänker på resor som inte ska berättas om för någon annan. Och så hamnar jag i Alabama och Florida. Där blev ord som greenbeans eller rattlesnake rodeo i Opp laddade med sådant som fortfarande får oss att skratta tillsammans. Där sköt vi hagel i skogen och badade i det kalla vattnet så att alla andra tittade på oss som om vi inte var kloka. Där backade vi upp på higway som om vi befann oss någonstans mellan Koler och Storsund. Och där, på hotellet i Florida firade med frukt och en flaska som jag fortfarande tror att roomservice ställde in hos oss av misstag. 

Det är nog ett av mina bästa minnen. 

Jag kanske aldrig mer kommer att lämna Sverige. Det låter krasst, men ändå fullt realistiskt. Kanske jag ska fortsätta att  slingra mig runt i närmiljön för att inte kollidera med en pandemi eller någonting sådant. 

Och då blir jag varm när jag drar slutsatsen av alla fina minnen. De bästa händelserna delar jag med den jag är gift med. Insikten öppnar nya perspektiv. De bästa av alla minnen kan jag fortsätta att få här. För vi har fortfarande varandra. 

Karin

Karin skulle ha varit 96 år gammal om hon levat. En kvinna som hade åsikter om mycket, ett hyfsat stort socialt nätverk och nära till skratt. Dessutom levererade hon i sina ljusa stunder visdomsord. Inte alltid genomtänkta (fast vem är jag att veta det?), i alla fall inte formulerade för publicering. Men de hade viss tyngd, förmodligen därför att de var ocensurerat ärliga och träffsäkra. 

Och kanske för att jag hade en alldeles speciell relation till Karin. 

Idag skulle hon knappast ha ryckt på axlarna om någon bytte efternamn eller gjorde en tatuering. För Karins värderingar förändrades med tiden, som de flesta av oss förändras av de förutsättningar vi lever under. Okej, hon hade inte tyckt att en tatuering var särskilt snygg, men hon hade knappast brytt sig. Samma sak med namn. Om någon idag vill heta Solstråle eller kanske Måntiara hade hon kunnat leva med det. Det är förresten Karin som lärde mig att det inte är namnet som gör barnet, utan barnet som gör namnet. 

Men då! På den tiden, när någon i byn ännu längre bort för första gången hittade på att det vanliga son-namnet inte dög utan att hen skulle heta någonting helt annat, då minns jag att Karin muttrade. 

Och så kom det lite ocensurerat på västerbottenbondska: "Hall dä oop, no kåm du dä ne!" Det är väl ett uttryck för det lutherska arvet. Du ska inte tro att du är så märkvärdig. Eller på ren svenska: "Håll dig uppe, tids nog kommer du ner ändå." 

Idag googlade jag på min bok. Inom situationstecken skrev jag "elin sover." Jag fick några träffar, vilket gav en speciell känsla. Som om Karin satt på en stol bredvid mig och iakttog hur jag grottade in mig i mig själv. Att googla på sitt eget namn är ändå fortfarande lite creepy, eller hur? Eller att googla på sin egen boktitel. Kanske Karin skulle ha påmint mig om att hålla kvar båda fötterna på jorden. Bara tilltaget att skriva en bok hade varit aningen förmätet, tror jag. 

Men i det fallet är jag inte säker på att Karin hade helt rätt. Jag tror att vi ska våga testa gränser, att vi ska våga göra det vi drömmer om. Att vi ska släppa fram barnet i oss mer ofta.

Jag googlade alltså min egen bok och fick några träffar. Boken går redan nu beställa på Adlibris, Bokus, och CDON. Samt på förlaget, såklart. Sedan, när jag fick syn på bilden (se den under texten här) kom jag osökt att tänka på Karin. Det är ju faktiskt så - om jag ska vara ärlig - att den bilden inte är helt rättvis. Eller så har min egen bok gjort som grannen i byn ännu längre bort och bytt namn på egen hand. 

Vad hade Karin sagt? "Hall dä oop, no kåm du dä ne?" Knappast. Jag tror att hon hade gapskarattat åt förväxlingen. För hon hade mycket humor.

 

Norran gjorde min dag

Rubriken tarvar måhända en förklaring. Norran är lokaltidningen där jag bor. När jag var ung hette det att Norra Västerbotten var en liberal tidning. Om jag inte minns fel stod det att den var "liberal, fristående." Men det är inte säkert att det stod så. Och förresten spelar det knappast någon roll. Den politiska färgen visar sig enbart på ledarspalten som jag nästan aldrig läser. Och begreppet "fristående" vet jag fortfarande inte betydelsen av, så det ordet får bara en axelryckning av mig. 

Norran är helt enkelt vad den alltid varit. Några dagsfärska blad med samma uppgift som Västerbottens-Kuriren har i Umeå. Som Pite-tidningen i Piteå.

Artikeln som gjorde min dag handlade om en person som älskar att skotta snö. Artikeln skildrar hur han (vi kan kalla honom Lars Wangby, eftersom Norran skriver så) gräver sig fram genom nysnön, som en pärowann tar sig fram i potatislandet. Eller som en hund tar sig fram i nysnön.

Jag känner Lars, alltså han som artikeln i Norran handlar om. Jag tror att han skulle kunna ansvara för snöröjningen på landningsbanan på Skellefteå airport. På egen hand. Med spade. Ger man honom dessutom en tub messmör klarar han taxibanorna också (jag tänker ofelbart på parallellen med Bamse och hans dunderhonung).

Själv älskar jag också snö. Men jag hyser inte samma kärlek till spaden som Lars. Nej, för egen del skiner ansiktet upp när det surrar och sprutar snö. På riktigt. Inte som när någon kastar snö med en spade utan som när en kraftig snöslunga får löpa amok. 

Allt som surrar, snurrar, sprutar och lever om gör mig glad. Högtryckstvättar. Kompressorer. Snöskotrar. Svarvar. Cirkelsågar. Ni fattar. Till och med en genomskinlig lucka i en torktumlare (men tumlaren måste vara påslagen) kan bringa viss underhållning när det i övrigt är vanlig grå vardag. 

Men inte en spade. Bara närvaron av en tyst spade som stirrar på mig tär på energin. 

Energiförlusten drabbar förresten även en kraftfull snöslunga ibland. Just nu ser det ut som på en elefantkyrkogård i mitt garage. Fast inte med döda elefanter, utan med ett antal snöslungor med olika grader av lyten och men. Slunga ett, en Stiga ST 5266 PB trac har drabbats av ett brott på höger trac. Ena drivbandet har alltså gått av. Kostar som ett dubbat vinteräck till en Volvo xc 60 ungefär. Denna slunga planeras tillfalla ett stycke barn med barnbarn i magen. En ersättningsslunga som det står Toro på är parkerad bredvid i mitt garage. Dessutom har en plats för grannens Stiga Blizzard reserverats för en mindre justering av en vev som beter sig ungefär som en av kundvagnarna med trasigt hjul på Ica. Jag ska räta till grannens vev, eftersom grannen var generös nog att låna ut maskinen till mig i tidsspannet mellan slunga ett (utan band) och slunga två (Toron). 

Visste ni förresten hur man betygsätter grannar i Boliden? Eller på mitt kvarter? Eller i alla fall i mitt hus när det bara är jag hemma? En bra granne har två saker. 

1. En snöslunga. Så att jag kan titta på när det surrar och sprutar. Eller så att jag kan få låna den när en av mina just nu två går sönder. 

2. En myggfångare. En som drivs med gasol. Det är en stringent definition av den goda grannen. Snöslunga och myggfångare (inte myggjagare, det ger i alla fall mig associationen av sena och ljudliga fester som endast fåtalet grannar brukar uppskatta). 

På gatan där jag bor finns det gott om snöslungor och myggfångare. Jag har i skrivande stund inte märkt någonting av ljudliga myggjagare. 

Och rubriken i detta inlägg? 

Norran gjorde min dag. Så är det under pandemitiden när AstraZeneca uppför sig som en skithög (enligt Lena Mellin på Aftonbladet), när Trump visserligen tvingats till reträtt men ändå ger mig en dålig smak i munnen och när den kalla januarimånaden vägrar släppa greppet fastän den nu är februari. Eller när snöspaden stirrar rakt in i mina ögon om jag tittar ut genom köksfönstret. Då är det både underhållande och underbart att läsa om han som jag i detta inlägg  valt att kalla Lars. 

Även om jag själv föredrar slunga. 

 

Livet. Snö. Motor. Sprut. Glad granne i gult hus.

Ett handslag

En av frågorna som jag funderade över när jag skrev min bok, var hur jag skulle förhålla mig till pandemin. Hela berättelsen utspelar sig visserligen innan smittan börjat ta fart, men epilogen utspelar sig i nutid. Själv var jag så less på allt som hade med pandemin att göra, att jag helst hade velat ignorera den. 

Fast ändå inte. Det går ju inte att skildra en händelse från hösten 2020 som om allt var som vanligt. Som om svenska turister reser till Bahamas och Grekland. Som om nyrika planerar sina köp av lägenheter i Italien eller Frankrike. Som om man tar i hand när man hälsar. 

Särskilt inte det sista.

Det är inte okej att ta i hand numera. Tänk så fort det nya blir ny norm! I mitt arbete har det varit en utmaning att kunna hälsa utan att ta i hand. Ofta har det slutat med att man gett varandra en armbåge som surrogat. 

Fast helgen som nu passerat har varit en dejavu för mig. Full av övertramp och ovisa handlingar. Som att återuppleva hur det normala tedde sig för ett år sedan. Så fel - ändå så fint.

Först och främst när försäljaren av en ny snöslunga parkerade på min garageinfart. Jag följde honom med blicken - iakttog varje liten rörelse - när han startade Toron och körde in den i mitt garage. Innan jag ens hunnit swisha över köpeskillingen hade han lämnat mig. Och kvar stod jag med ett fånigt leende på läpparna. 

Inte för att jag "fått" en ny tingest som både surrar och sprutar. Det brukar räcka för att få mig att le. Detta med tingestar som surrar, snurrar, sprutar och lever om, det är ju essänsen av en sann beskrivning av lycka. 

Nej, den här gången log jag av en annan anledning. Jag stod kvar och tittade på min egen näve som om den just gjort någonting olovligt. 

Affären hade bekräftats på gammalt vis, med ett handslag och min hand var fortfarande varm. Mitt hjärta var också varmt. Som när en svältfödd plötsligt fått det den längtat allra mest efter. 

Efter det sekundlånga handslaget var spärrarna brutna. Det dröjde inte länge innan min näve ytterligare en gång fick fysiskt kontakt med en annans hand. Som ett tack efter en uträttad tjänst. 

Som i gamla tider.

Så farligt. Så onödigt. Så olovligt! Och i kombination med en omedelbar tvagning i handsprit av den starkaste sorten helt underbar. 

Min bok börjar med den värsta handslaget som en människa kan tänkas vara med om. Ingenting kommer att bli sig likt efter detta. 

Och ändå. Tänk om det inte rymts ett handslag i min boks första scen. 

Jag hoppas att vi snart får återuppleva hur det var förr i tiden. När vi tog i hand utan rädsla för döden. 

 

Ännu mer om Stavaträsk

Jag ser ju vad jag skriver. Eller hur det ser ut, det jag skriver. Det ser ut som om barndomsbyn inte betyder någonting för mig. Men det är ju fel. Eller hur blev det? 

Jag har så mycket fint med mig därifrån. Och idag tror jag att jag skulle kunna knacka på i vilken gård som helst och känna mig välkommen. Så där som man kan göra när förvåningen lagt sig. När man berättat vem man är. Från vilken gård man kommer. 

Men för mig som lämnade byn innan jag fått skäggväxt är det ändå en lite speciell relation. Det är fortfarande tonåringen som hälsar på i Stavaträsk. Att jag snart fyller sextio spelar ingen roll, hela mitt vuxna liv har jag tillbringat på andra platser i Sverige. 

Det är märkligt. För jag vet ju att tiden gått i Stavaträsk också. Att ingenting är som det var när jag var femton. Skolan brann ju ner. Där står en byagård nu. Bönhuset är avkristnat och Jesus nedskruvad från fondväggen. Det är loppis där på somrarna. Och årets stora händelse lär vara Stavaträskyran - jag vet ju inte säkert eftersom jag aldrig gästat den. 

Och det är just det som är mitt dilemma. Att jag lever i fel årtionde när jag är i Stavaträsk. För det fanns saker som störde mig när jag fortfarande klev på bussen nere bredvid Frohms för att åka till skolan i Jörn.

Det fanns ett vi och ett dom. Förmodligen inte idag. Nu sitter åldriga EFS och undrar hur man gör för att nå ner till tårna. Tar knappast en diskussion med någon. Och de som hörde till "världen" på den tiden kanske själva knäpper händerna under täcket ibland. Idag är inte gränserna så tydliga. Vi är som vi är och pratar med varandra som goda grannar. Vilket jag uppskattar. 

Men när jag tog på mig mina tajta blåjeans och sa att jag åkte hem till stan, då fanns det fortfarande en rågång. Och jag måste säga att jag, som bara tittar dit ibland,  känner att resterna av rågången fortfarande finns där. Fast det är väl förmodligen bara i mitt eget huvud. 

Jag pratade med en norsjöbo för ett tag sedan. Jag jobbar ju som kyrkoherde där idag.

"Så du kommer från Stavaträsk?" sa han. 

Jag nickade och väntade på fortsättningen. 

"Hörde du till dom frälsta eller förtappade?" sa han. 

Jag var tvungen att skratta till. Visst fanns det hullingar i frågan. Eller någonting vasst. Ändå kändes frågan befriande. Det var nog en av de första gångerna som den där kladdiga smeten som delade upp folk i två olika läger när jag var barn, fick luft på det viset. 

"Hörde du till himlen eller helvetet?" 

Bam! 

En sådan fråga fick man aldrig i Stavaträsk när bussen fortfarande stannade framför Frohms. Då var det bara tyst. Idag är det säkert annorlunda.

Jag har lovat mig själv ett par saker, om jag en dag skulle få boken "Elin sover" utgiven på förlag. Det ena är att jag ska lära mig att spela piano. Det ska bli. Men jag lägger ribban för mitt spelande själv. Det andra är att jag skulle vilja ha första bokreleasen i Stavaträsk. Bara för att jag kommer därifrån. För att det finns många människor där - jag har några av dem på Facebook. De ser trevliga ut. Ser ut att ha det trevligt ihop. Om jag bott kvar i Stavaträsk kanske vi känt varandra bättre än vad vi gör idag. 

Jag skulle vilja ha min premiärrelease i bygdegården - exakt på krysset där min skolbänk stod när jag gick i ettan. Och då ska ingen behöva fundera över vad som egentligen var rätt eller fel. Då ska vi bara umgås. Sälja och köpa böcker och kunna konstatera att vi alla är lika goda kålsupare. Oavsett om vi hörde till de frälsta eller förtappade när Frohm sålde korv och thinner i lös vikt. 

 

Mer om Stavaträsk

Mina tankar har fastnat i Stavaträsk.

En del som läser detta lyfter kanske på ögonbrynen nu, eftersom ingen sett mig i byn efter att vi städade bort våra minnen och sålde föräldrarnas gård till andra. 

Han som aldrig sagt att han kommer härifrån - vad får honom att fastna här med tankarna nu?

Det är sant att jag aldrig kallat mig stavaträskare. Inte heller jörsare. Jag lärde mig nämligen snabbt att det var finare att säga att man kom från stan. Och så fick det bli. 

Ändå finns mina rötter i byn. Det händer ibland att jag säger det med stolthet. Som när jag läser att kända namn som Josefine Sundström har anknytning dit. Eller artisten David Lindgren, visserligen bara genom en sommarstuga, men ändå. Och lite stolt kan jag känna mig när jag inser att jag är lite (kanske bara mikroskopiskt) släkt med dem båda två. 

Men det är ju sant. I den här typen av byar är väl alla släkt med varandra. Ibland på både mammas och pappas sida. Det blev så på den tiden när vägarna var ofarbara under vårens förfall. Idag är läget ett annat. Nu kan den som är från Stavaträsk emigrera till var som helst. Själv hittade jag min fru ända borta i byn Långnästräsk. Och vad jag vet är vi inte släkt. Trots att min mor hade samma efternamn som den som skulle bli min fru. 

Nå. I Stavaträsk fastnade mina tankar idag. Inte av glädje, inte heller av sorg. Inte villigt, inte heller mottvilligt eller illvilligt. Det blev bara så nu. 

Hemma hos oss hade vi det ganska bra. På många sätt. Pappa var medlem i MHF (Motormännens helnykterhetsförbund), EFS och en massa annat. Ordförande i Kyrkofullmäktige. Mamma var poststationsföreståndare. Jag har rötterna i arbetarklassen, men eftersom både mamma och pappa arbetade hade vi det kanske bättre än en random. Vad man nu menar med en random. På den tiden var det inte vanligt att båda jobbade. Det var nästan lite fult och jag tror att mina föräldrar också tyckte det. Att det var sådär fult, ungefär som att köra runt i en ny bil.

Ändå jobbade båda två. Och pappa hade ny bil vartannat år. 

Min mamma älskade höstarna när det började mörkna utomhus. Hon sa ofta att det såg så mysigt ut när det började lysa små lampor i alla fönster. Jag tänker ofta på det, och jag är böjd att hålla med henne. Det ser inbjudande ut när det lyser adventsstjärnor och liknande hos grannarna. 

Stavaträsk var inget undantag när jag växte upp. Som att lamporna berättade om hur bra folk hade det i just deras hem. Hos oss i poststationen var det likadant. Lamporna tävlade om uppmärksamhet.

Och här kommer den självklara frågan, jag har ju själv lagt upp smaschläget. Var det alltid så bra bakom alla fönsterlampor? Rådde freden? Hälsan? Stoltheten och lukten av Bullerbybarn? 

Jag har varit privilegierad. Men det som orden liksom inte räcker till för att beskriva - det finns nog bakom alla upplysta fönsterlampor. Både i storstad och landsbygd. Kanske till och med i den stolta byn där jag växte upp. 

Fast det ligger i myllan, att man inte säger någonting om det dystra. Det är som om orden inte lyckas berätta om detta på ett bra sätt. 

Ovanför predikstolen i bönhuset

Stavaträsk är min by. 23 kilometer från Jörn, exakt 50 kilometer från stan. Under rubriken "om mig" skriver jag att Stavaträsk är en stolt by, med gatlyktor och streckade linjer på sidorna av vägarna. I Degerträskån kan man flugfiska och har man tur kanske man får en rödköttad fisk. 

Men då ska man ha tur. Riktig flax. 

Det finns både enkla ocn krångliga sätt att ta sig till Stavaträsk. Här ett av de krångliga:  

Man lämnar Skellefteå och kör norrut längs E4:an. När man ser den åttakantiga kyrkan i Byske gör man en u-sväng och kör tillbaka. Om man kommer från Byske och närmar dig Ostvik finns nämligen namnet Stavaträsk på en stor orienteringstavla. Med pil åt höger, inåt landet. Det är nog den enda orienteringstavlan längs E4:an med namnet på min by. Stavaträsk, byn med streckade linjer längs vägkanten och egna trafiklyktor.  

Sväng till höger i Ostvik, passera Drängsmark, Lillkågeträsk, Kvarnbacken och Norsberget. Vola`! Framme!

Och då har bombardemanget med information knappt börjat. För där ser man Fjellströms smedjan till vänster. Gården där timmerkrokar i hundratal formats. Och där uppi backen hade telestationen sin plats. Byns första taxi stod förresten parkerad på Telestationens infart. Det var min moster som svarade "Stavaträsk" när stavaträskarna drog några varv med veven på sin svarta backelittelefon. 

Och längre fram ser vi affären. På min tid stod det Frohms på framsidan. Ewert Frohm drev butiken och han sålde både falukorv och thinner i lös vikt. Och dessutom bjöd han på en plats för korta samtal. Här stannade degerträskarna när de ändå passerade på väg från gummifabriken i Ersmark och det egna huset en mil upp mot Fällfors. Hit kom Almar, byns åkare. Och här kunde man stöta på Halvar, som briljerade i konsten att blända lyssnarna med noga avvägda överdrifter. Att höra Halvar berätta om båten som var så otät. Fast han sa det på bondska: "Baatn var se grest att råttern sprant ut och in jörning´n".  

Typ så.

Min by formade sina inneboende, som alla platser gör med sina inneboende. Här fanns ilskan mot kommunen över den dåliga jörnsvägen. Här fanns sorgen över att skolan brann upp. Men här fanns också gemenskapen. Täta band mellan människor, där de flesta visade sig vara släkt med varandra på ett eller annat vis.

Min by hade alltså sin mylla. Här lärde vi oss att se skillnad mellan tall och gran. Att visa respekt för vattendragen. Att lägga ut mjärden och att dyka efter musslor. Vi visste exakt hur skogen doftade och vi förstod betydelsen av att hälsa på lärarinnan Stina. 

En del av oss visste också hur det luktade i bönhuset. Eller att man kunde gå upp på andra våningen och att det inne i en garderob fanns en trappa upp till bönhusets vinda. Där uppe luktade det på ett särskilt vis. Inte illa. Men speciellt. 

Det kändes lite skumt att en så spännande plats inte var allas spännande plats. Att man liksom kunde krypa längst in på vindan och stå rakt ovanför predikstolen där Hilding Lindgren drog skämt utan att kanske själv förstå hur rolig han var. Att vara så nära platsen för prästen utan att någon visste var man befann sig. 

Men det var alltså inte allas plats. Förmodligen ville inte alla vara här, i sågspånet ovanför huvudet på predikanten Hilding. Jag undrade ibland över frågan. Varför inte alla trivdes i bönhuset. Varken i lokalen under mig, eller i sågspånet några meter över predikstolen. 

Men det är en annan historia. 

 

 

 

Tre författare, en präst och deras gemensamma mylla

Det finns åtskilliga grupper på Facebook som handlar om författarskap. Jag bad om länkar till gruppmedlemmarnas hemsidor/bloggar/instagram och det ramlade in massvis med länkar!

En av dem är för övrigt den här som Ann-Catrin Mattson äger. Nej, vi känner inte varandra, Ann-Catrin och jag. Och jag har inte läst hennes bok (som ju förresten inte kommit ut än). Men jag gillar hennes hemsida, den är både snygg och enkel. Ett föredöme i hur man visar sitt namn på webben. 

Och nu är det min tur att skapa en plattform. 

Gör man en författarblogg/hemsida/författargrej eller what ever så hamnar man i bryderierna runt ett ord: "författare." Det känns förmätet att använda sig av det, och just därför heter min hemsida bara "Stig Sundström Ord". Inte ett ord (ursäkta!) om ordet författare i rubriken! 

Men visst finns det riktiga författare. Många. I min egen mylla finns ju tre stora: Sara Lidman, Torgny Lindgren och P-O Enqvist. 

P-O Enqvist hann jag inte träffa (inte heller Torgny Lindgren). Men några av hans böcker har berört mig. Allt ifrån hans självbiografiska material, till romanen om Lewi Petrus. Av de tre författarna är nog P-O Enqvist min egen favorit. Vi har förresten en sak gemensamt, P-O och jag, nämligen att våra mammor var aktiva inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen. Eller DUF, som det kanske hette på P-O:s tid. De ungas förening.  Han fick förresten en fråga från en journalist, när boken "Lewis resa" var klar, och den handlade om varför han valde att skriva om Pingsrörelsen och inte EFS som han själv vuxit upp inom. På det svarade P-O ungefär, att en bok om EFS skulle ha blivit så tråkig så att läsarna skulle ha lagt bort den oläst. Och det är klart. Filadelfia som organisation har betydligt fler feta rubriker i sin ryggsäck än vad EFS har.  

Men det är uppenbart att P-O Enqvist använde sig av sina egna erfarenheter när han skrev romaner. Resonansen från vad han upplevt ger berättandet en trovärdighet. 

Trovärdigt blir även Torgny Lindgrens skrivande. Bäst förstår man nog det dolda språket, om man själv trampat hans egna barndoms vägar, träffat människor som kände honom och hört hur resonemanget gått (och fortfarande går) om väckelsens "utanför eller innanför".  Norrlands Akvavit är en pärla i sammanhanget. 

Den tredje författaren borde jag känna bäst. Sara Lidman. Vi har faktiskt träffats en gång. Det var en söndag i byn som i Jernbaneeposet kallas Basnäs. Jag predikade och hon höll ett anförande till kyrkkaffet. Hennes hår spretade som vanligt åt alla håll. Och hon var liten. Ändå ägde hon hela Basnäs under de minuter som hon höll sitt anförande. Jag minns inte vad hon sa. Men jag minns hur hon uttryckte sig. Hon talade som om hon läste, med en pregnans av sällan skådat slag. Inte ett "prat" utan ett anförande, som om hon stod i plenisalen på gränsen mellan Sergels torg och Gamla stan.

Tyvärr tog jag inte chansen att prata med henne den gången. Det hade jag gjort idag. Inte heller talade hon med mig. Vilket jag inte hade förväntat mig. Av dessa tre har jag kanske minst gemensamt med Sara Lidman. Trots att vi kommer från samma församling. Det är någonting med hennes dialekt som jag har så svårt för. Men trots att vi aldrig möttes på djupet, fastän vi faktiskt medverkade vid exakt samma tillfälle i Basnäs, har hon lämnat efter sig ett par uttryck som jag uppskattar mer och mer.

Först och främst citatet från hennes gravsten: "Lev!" Ett trotsigt ord på kyrkogården i Österjörn. Samtidigt ett varmt ord, som en kram. En uppmaning där jag kan se Sara peka ut över hela världen samtidigt som hon säger någonting om att vi ska våga. 

Res! Pröva! Ta för dig! 

Lev! Det är som om det bubblar i mig när jag läser ordet på hennes gravsten. 

Eller när hon säger "Jag ljuger icke, jag fabulerar." Hon ska ha sagt det till sin mamma, som inte var överförtjust över Saras skriverier. Att våga ta ut svängarna är nog en berättares nödvändiga glädje och plikt.

Jag ska skriva mer om den mylla som dessa tre stora författare vuxit upp i. Det är ju i exakt samma mylla som jag själv vuxit upp. I den kulturen. I den politiska kontexten. I den andliga miljön. Det är ju faktiskt i den myllan som min bok Elin sover fått sitt språk.

När jag tänker på det har vi någonting gemensamt. Torgny, P-O, Sara och jag. Inte ordet författare, det är deras titulatur, inte min. Men mijön där våra berättelser har sitt ursprung. Samma ursprung till våra berättelser, fast från olika generationer.